För två tusen år sedan sa Cicero
"det finns två vägar att lösa konflikter, genom
förhandlingar eller genom våld. Den första vägen
är avsedd för människor och den andra för vilda
bestar."
Vart är Europa på väg? Mot forhandlingar
eller mot våld? Konfliktlösning genom forhandlingar eller
genom våld? Syftet med EU:s nya säkerhetsstyrka uppges vara
fyra; humanitära insatser, fredsbevarande insatser, konfliktförebyggande
insatser, och fredsfrämjande insatser.
Under tio år gjordes inget för att
rädda Kosovo undan krig. Det var fler varningssignaler än
någonsin, men varken Sverige, EU, NATO eller USA gjorde något
för att finna en fredlig lösning genom förhandlingar
så som görs på Nordirland och i Mellanöstern.
I konflikt med FNs vapenembargo forsågs alla parter i konflikten
med vapen och kosovoalbanska extremister fick hjälp att bygga upp
en armá, vilket underminerade Rugovas ledarskap. Kosovoalbaner
som förespråkade ickevåld lever nu under NATO-ockupation.
Yugoslaverna använde däremot ickevåldsmetoder för
att göra sig av med Milosevic, något som varken sanktioner,
isolering eller bomber skulle Iyckats med.
EU och Sverige kan lära av detta. Lära
att EU måste bli mycket bättre på tidig varning, konfliktanalys,
konfliktförebyggande, förhandlingar och samarbete med FN.
Men denna lärdom dras inte. Istället görs Kosovo till
modell: ´allt var utmärkt, men EU måste bli bättre
på konflikthantering´ vilket i klarspråk betyder att
bomba dem vi inte tycker om och inte låta USA ta initiativet nästa
gång.
Om syftet med EUs säkerhetspolitik är
humanitära ingripanden, fredsbyggande, fredsförebyggande och
fredsskapande, kan det vara värt att fråga sig: Hur ska JAS-plan,
robotar, u-båtar, stridsvagnar, hangarfartyg och kustkorvetter
kunna användas för dessa syften? För konfliktlösning
genom forhandlingar? Knappast.
På min fråga på vilket satt
sådana offensiva vapen kan användas för fredsbevarande
och humanitära insatser och lösande av civila konflikter fick
jag det något bisarra svaret av Björn von Sydow (Sveriges
forsvarsminister, red.) när han för några månader
sedan besökte utrikesutskottet i EU-parlamentet: "Vi vill
skapa fred, vara effektiva och skydda våra soldater. Då
måste vi ha överlagsenhet i under-rättelsetjänst;
t ex satelliter, högflygande flygplan som behöver skyddas,
ha en väl sammansatt styrka, kunna transportera flyg på hangarfartyg
och ha ubåtar till stöd och hög försvarsteknologisk
formåga"
Om Cicero fortfarande levt betvivlar jag starkt
att han skulle klassat detta som fredlig konfliktlösning - som
en väg värdig människor.
Den svenske forsvarsministerns väg att Iösa
konflikter är dock helt i överensstämmelse med den rapport
(Lalumière) om utvecklingen av EU:s militära medel och resurser
som parlamentet tidigare antagit.
Jag citerar: "betonar de europeiska ländernas svaghet eller
brister i förhållande till Forenta Staterna vad gäller
kommunikationer, kommandon, kontroll och information, strategisk rörlighet
(tunga lufttransporter, bränslepåfyllning i luften) underrättelsemottagning,
förmåga att tränga genom motstandarnas luftförsvar,
förmåga att attackera i alla väder och dygnet runt,
precisionsstyrda robotvapen och kryssningsmissiler, svaghet och brister
som avslöjades genom kriget i Kosovo" och vidare "föreslår
därfor att medlemsstaterna skall anstränga sig för att
åtgärda bristerna på området."
I klartext en rejäl upprustning.
Det är viktigt med internationellt samarbete
för att förhindra krig och konflikter. Det är lika viktigt
att det internationella samfundet bidrar till att lösa konilikter
och att bygga upp det civila samhället efter krig och förtryck.
Självklart ska Sverige fortsätta att ta aktiv del i sådana
insatser.
Men frågan är hur man bäst bidrar
till en fredlig utveckling och till byggandet av stabila och demokratiska
samhällen i tidigare krigshärdar. Sveriges regering har beslutat
bidra med 1900 soldater till EU:s snabbinsatsstyrka. Dessa trupper utgör
inte bara en ökning av tidigare utfästelser, utan de är
offensivt utrustade med både JAS plan och ubåtar och robotar.
EU säger sig bygga upp en gemensam insatsstyrka
för konfliktlösning, men den säkerhetsstyrka EU nu skapar
har en planerad räckvidd på 6000 kilometer från Bryssel,
vilket täcker in allt från Sydafrika och stora delar av Nord
och Sydamerika till Kina och norra Australien.
Vilka kriser så långt från
Europa kan rimligen hota Unionens intressen? Den frågan ställde
jag till Björn von Sydow. På det fick jag inget svar, men
en förklaring att han studerat Östra Timor som ett typfall.
EU planerar uppenbart ta över FN:s roll utan att seriöst diskutera
detta med sina medborgare och utan internationell rätt som grund.
Med vilken rätt kan EU då ifrågasätta
Rysslands lösningar av sina problem med Tjetjenien eller Kinas
med Taiwan?
Björn von Sydow (Sveriges försvarsminister. red) sa att man
ska följa principen i FN stadgan, men på en direkt fråga
från en dansk parlamentariker om Sverige kommer lägga in
sitt veto mot insatser utan FN mandat, blev svaret förunderligt
nog att det får bedömas från fall till fall. Men FN
stadgan är att betrakta som internationell rätt och kan naturligtvis
inte tolkas från fall till fall.
Dagens och morgondagens konflikter är i
första hand etniska, religiösa och sociala. De kan aldrig
lösas med varken stridsvagn 90 eller JAS-plan. I stället för
att koncentrera sig på att söka upptäcka och Iösa
konflikter med diplomatiska, politiska och ekonomiska medel och forbättra
relationerna mellan människorna, koncentrerar EU sig på den
militära vägen. Och risken är stor att det blir militära
lösningar som i första hand tillgrips vid konflikter.
Internationella säkerhetsstyrkor är
redan bastioner fär manlig kultur. Jag undrar därfor varför
den svenska regeringen envisas att jämföra muskelstyrka och
manlig potens med andra europeiska regeringar genom att sända offensiva
trupper istället för att fokusera på prevention och
civil krishantering.
Det är kvinnor och barn som utsatts för
de största riskerna vid väpnade konflikter - risken att dödas,
våldtas eller trakasseras - men regeringen vill bidra med offensiva
trupper och krigsflygplan. Sverige har gedigen erfarenhet av civil konflikthantering.
Låt oss därfor istället bidra med civila styrkor som
en motvikt till andra landers stridsstyrkor.
Trenden mot en militarisering av EU är oroande. Och detta sker
utan en öppen och seriös debatt.
Jag stöttar utvecklingen av tidiga varningssystem
och katastrofbistånd men inte snabba militära ingripanden.
Vi borde bidra till att bygga upp samhällen politiskt och ekonomislit
och hjälpa det civila samhället
Demokratisering i stället for militarisering
Som Europaparlamentets rapportor för kvinnors
deltagande i en fredlig lösning av väpnade konflikter, har
jag utarbetat en strategi fär integrering av jämställdhetstänkande
i allt europeiskt säkerhetsarbete.
Idag utesluts kvinnor systematiskt från
de flesta formella fredsinitiativ. Statistiken talar for sig själv.
I Tadjikistans fredsförhandlingar var endast en av tjugosex delegater
kvinna, fastän kriget skapat 25000 änkor.
Fredsförhandlingarna i Sierra Leone behandlade
ett vitt spektrum av frågor om återuppbyggnad och maktfordelning.
Men trots inbördeskrigets exceptionellt brutala attacker mot kvinnor
och flickor bortsåg fredsförhandlingarna från kvinnors
rättigheter, intressen och prioriteringar. Vid de första fredsförhandlingarna
i Arusha om Burundi var bara två av 126 delegater kvinnor.
Till och med på sin egen bakgård
har EU misslyckats. Inga bosniska kvinnor deltog i fredsförhandlingarna
som satte punkt for kriget i Bosnien. Detta trots att hela världen
var medveten om de systematiska våldtäkter som kvinnor utsattes
för och det ansvar kvinnorna skulle tvingas ta för att bygga
upp samhället igen. Vid förhandlingarna efter NATO:s bombning
av Kosovo deltog endast en kvinna.
Sverige har varit den främsta förespråkaren
för fler kvinnor i fredsbevarande operationer, men vi har inte
matchat retorik med handling. Bara 3 procent av svenskama i UNPROFOR
i forna Jugoslavien var kvinnor och bara en svensk kvinnlig polis tjänstgjorde
i Mozambique.
Än värre är att uteslutandet av
kvinnor från fredsförhandlingar runt om i världen ofta
beror på aktivt motarbetande av kvinnor. Två före detta
OSSE-anställda i Kosovo har berättat for mig hur de avskedats
efter att alltfor kraftfullt ha påpekat att kvinnor systematiskt
utesluts från demokratiseringsprocessen
En av dem vittnar om hur hon "snart insåg
att alla höga FN- och OSSE-poster innehades av män som gärna
diskuterade sammansättningen av serber och andra etniska grupper
inom olika politiska och rättsliga organ, men som vägrade
vidta åtgärder för att främja kvinnors deltagande
i återuppbyggnaden av Kosovo". Hon betonar att "Iedare
för kvinnogrupper och organisationer är djupt förgrymmade
för att de internationella organisationema ignorerar dem".
Kanske präglas fortfarande synsättet
om kvinnors deltagande i fredsproccsser av de värderingar jag mötte
när min rapport om kvinnor och fred skulle beslutas om: "kvinnor
ska inte delta i fredsarbetet. Förstår ni inte att vi män
krigar for våra kvinnor."
Man kan inte bygga ett hus på en halv grund.
Om man utesluter 50 procent av befolkningen och deras behov och prioriteringar
i fredsförhandlingar får vi ingen hållbar fred. Kvinnor
måste delta fullt ut i alla fredsförhandlingar och allt återuppbyggnadsarbete.
Även om kvinnor generellt uteslutits från
formella fredsprocesser så har kvinnoorganisationer historiskt
spelat en roll i många fredsprocesser. Jag tänker inte bara
på Lysistrates kärleksstrejk for att tvinga mannen att sluta
fred i Aristofanes pjäs.
Efter grundandet av Women's International League
for Peace under första världskriget skapade kvinnor runt om
i världen en lång rad fredsorganisationer. I nutida konflikter
- från Irland och Mellanöstern till Sudan och Somalia - har
kvinnor gått över stridslinjer för att söka skapa
fred.
För att använda Kofi Annans ord: "I
krigshärjade samhällen är kvinnor ofta civilisationens
stöttepelare ... De är de främsta fredsförespråkarna."
Jag säger givetvis inte att kvinnor till
sin natur är fredligare än män - kvinnor förespråkar
också ofta nationalistisk propaganda och uppmuntrar makar och
söner att ansluta sig till väpnad kamp. Men det är viktigt
att kvinnors fredsinitiativ Iyfts fram och erhåller politiskt,
tekniskt och finansiellt stöd från medlemsstaterna och kommissionen
Framförallt vill jag undvika att kvinnor
och deras organisationer uteslutas från fredsinitiativ på
det sätt som skedde i till exempel El Salvador. Trots att de kampat
sida vid sida med männen uteslöts de från flera återuppbyggnadsprogram.
Sveket mot kvinnor gäller inte bara arbetet
med återuppbyggnad. Massvåldtakterna av mellan 20 000 och
50 000 kvinnor i det forna Jugoslavien fick visserligen stor uppmärksamhet,
men när offren sökte rättvisa genom den internationella
krigsforbrytartribunalen i Haag fick de varken vittnesskydd eller psykologiskt
stöd. Följden blev att få vågade vittna.
En internationell domstol som behandlar sexuellt våld som krigsforbrytelse
- lika med tortyr och terrorism - är ett måste för att
bryta trenden att systematiskt använda våldtakter som en
krigsstrategi. Vi kan inte tillåta straffrihet. Om forövarna
tillhör en stridande fraktion eller en fredsbevarande styrka ska
kvitta.
Den nya permanenta, internationella brottsdomstolen
(ICC) kan fylla denna lucka i internationell rätt men beslutet
måste först ratificeras av 60 länder. 139 stater har
undertecknat stadgan, men tyvärr har bara dryga 30 ratificerat.
Tidsfristen löper ut vid årsskiftet.
Fler kvinnliga fredsövervakare är ett
annat m¨ste i kampen mot sexuellt våld under väpnade
konflikter. Studier visar att när kvinnor deltar i FNs fredsbevarande
styrkor, förbättras relationerna till lokalbefolkningen och
den almänna moralen höjs.
I Sydafrika anses den höga andelen kvinnliga
fredsövervakare (53 procent) ha lett till ökat kvinnligt politiskt
deltagande - både som väljare och parlamentsledamoter. Sydafrikaoperationen
är en av flera som haft en stor andel kvinnor, andra uppdrag inbegriper
Guatemala och Namibia. Kvinnliga fredsävervakare har bevisligen
lättare att bistå kvinnor som utsatts för sexuella overgrepp
- i många fall av män i uniform.
Närvaron av manliga fredsövervakare
deremot ökar sexuellt våld och prostitution. FN-soldater
från EU-länder har till och med skickats hem efter anklagelser
om sexuellt våld i Somalia och Mozambique. Men, eftersom våld
mot kvinnor ofta forklaras med manligt gruppbeteende, kan flera kvinnliga
fredsövervakare minska risken for övergrepp.
Parlamentet har därför ställt
sig bakom mitt krav att kvinnor bör utgöra minst 40 procent
i allt fredsarbete for att upptäcka och Iösa konflikter och
återuppbygga samhällen igen.
Alla fredsövervakare - kvinnor och män
- behöver jämställdhetsutbildning för att respektera
och förstå den civila befolkningens behov och prioriteringar.
Det gläder mig att meddela att Sveriges riskpolischef när
jag kontaktade honom snabbt nappade på idén. Nästa
grupp poliser som åker till Bosnien har fått genomgå
en genusutbildning.
I den nya EU-resolutionen kräver jag också
att kommissionen och medlemsstaterna vidtar en rad andra åtgärder
för att förebygga våld mot kvinnor och barn under väpnade
konflikter. Alltför ofta är kvinnor sista prioritet.
Som Kofi Annan så vältaligt uttryckte
det: "Kvinnor och barn först brukade vara den fras som användes
om platserna i livbåtar. Nu verkar det som om den gäller
ofren i väpnade konflikter."
Men han tillägger: "Låt oss inte
glömma att for samhällets utsatta - som hotas av hunger och
katastrof - är vi i livbåten. Låt oss se till att kvinnor
och barn alltid kommer först."
Mot bakgrund av detta kräver jag i min rapport
ett jämställdhetstänkande i all katastrofehjälp.
Till exempel i planeringen av flyktingläger vad gäller placering
av toaletter, belysning, lämpligt husrum for ensamma kvinnor och
säkerhet från överfall vid vatten och vedhämtning.
Vidare måste offer för överfall och våldtäkt
få tillgång till psykologisk rådgivning.
Dessa är huvudkraven i den strategi jag
tagit fram om kvinnor och väpnade konflikter. Utarbetandet av denna
nya EU strategi har skett i nära samarbete med FN och de ligger
därför väl i linje med säkerhetsrådets resolution
1395 om kvinnor, fred och säkerhet som antogs ungefär samtidigt
som min rapport under förra hösten. Jag har blivit utsedd
att delta i en expertgrupp som följer upp säkerhetsrådets
resolution och vi arbetar aktivt med att ta fram en strategi for hur
dessa förslag kan förverkligas.
Jag vill betona att den svenska regeringen aktivt
måste arbeta för att EUs snabbinsatsstyrka inte forvandlas
till ett mini NATO. EU behöver inte tävla med amerkanarna.
EU bör istället producera en regional fredsbevarande och fredsbyggande
styrka som kan rycka in på uppdrag av FN. Inte uppfylla visionen
om ett gemensamt försvar i federalstaten Europa.
Så vad kan ert nätverk göra
for att skapa en fredskultur? Hur kan ni stödja fredlig lösning
av väpnade konflikter? Jag har idag givit er några exempel
och jag vill betona att ni måste kräva detta av era regeringar
- inte be om det!
a) en klar policy att tillgripa konfliktlösning
istället för militära ingripande;
b) lika mycket pengar till fredsarbete som till militären;
c) kvinnligt deltagande i all konfliktlösning;
d) fler kvinnliga fredsövervakare;
e) ett tillägg till Geneve konventionen så att våldtäkt
klassas som krigsforbrytelse;
f) fullt stöd för FN som världens fredsorgan;
g) konfliktlösning som en naturlig del av alla utbildningsplaner;
och
h) kvinnoorganisationers rätt att delta i fredsbyggande.
Så länge vi ignorerar hälften
av befolkningen kan vi inte uppnå hållbar fred. Fred är
en alltför tung börda att lägga på endast en institution,
en regering eller ett kön. Hållbar fred kan inte skapas om
man bortser från halva mänskligheten. Fred kan bara uppnås
om kvinnor fullt ut tar del i hela fredsprocessen.
Cicero visste redan för 2000 år sedan
att endast vilda bestar söker Iösa konflikter genom våld.
Det är hög tid att Europa fokuserar sig på Iösandet
av konflikter - inte utkämpandet av konflikter.
Tack.
Spørsmål om rakettskjold: Industrien støtter
Bush, men det finnes motstand i kongressen. Dette prosjekt er ikke mulig
uten satellittstasjoner i England, Groendland og Norge. Derfor er det
viktig å presse på vår regjering for at de ikke lar
dette gjøres.
Eva Nordland ønsker et nordisk prosjekt som samler de
gode eksempler til oppdragelse /skoler som unngår konkurranse
samfunn men gir respekt for individualitet. Disse gode eksempler kunne
utvides fra 10% av barna til alle barn.
Maj Britt Theorin konkluderer med å understreke nødvendighet
å lage nettverk, stille krav og skrive brev.